Några frågor bara.
Det är inte bara arbetslösa som känner att de är i “åtgärd”. Många anställda känner samma sak.
Koderna för att få ett jobb på den “vanliga” arbetsmarknaden har blivit många och subtila. Det gäller att vara socialt kompetent, stresstålig och välutbildad. Och det underlättar att ha rätt vokabulär, rätt utseende, rätt klädsel.
Men vad händer med alla som blir över, och vad händer med dem som inte mår väl av anpassningen?
Vad ska den göra som inte förstår meningen med sitt arbete?
Och hur ska människor som är nya i Sverige eller som länge har levt i utanförskap lyckas forcera alla dessa koder?
Man talar ibland om att det behövs sociala företag, kooperativ i en tid som vår. Kooperativ för att människor ska kunna göra det de egentligen vill, bygga världen så som den borde vara. Här är alla med och styr, alla som jobbar erbjuds att bli delägare under premissen – en människa en röst.
Kanske behövs kooperativen som en tredje sektor i en välanpassad tidsanda – för att få utlopp för den kreativitet vi alla har inom oss. Kanske behövs en tredje samhällssektor för dem som inte står ut med orättvisorna, med att jobba ihop till någon annans vinst.
Kanske behöver vi kooperativen för att kunna dela på jobben, för att styra in vårt arbetsliv på något som behövs och som vi mår väl av.
Kooperativet som en förtäckt konstskola, kooperativet som en kreativ amöba, kooperativet som en mötesplats för grupper som knappast aldrig möts i den segregerade staden.
Kunde vi med förenade krafter utmana några av det moderna samhällets strukturer, om än i en liten skala. Knycka lite idéer från andra länder och utforska andra vägar till arbetsliv för människor i utanförskap i Sverige. Det var så vi tänkte när vi startade Street minds och Street business.